V-ledaren Lars Ohlys besked i dagens SvD om att alla löntagare får förvänta sig högre skatter i händelse av rödgrön valvinst är tydligt klarspråk. Ohly menar själv att detta är vad som krävs för att bekosta sänkt skatt för pensionärer och ”mer pengar till välfärden”.
Det spelar ingen roll att de tilltänkta regeringsvännerna S och MP snabbt försökt slå ifrån sig V:s filosofi att beskatta löntagarna högre. Ohlys och de rödgrönas inriktning på skattehöjningar känns liksom automatisk. Med en månad kvar till valet, och tre månader efter de rödgrönas ekonomiska motion lades fram, har ingen av deras ekonomisk-politiska företrädare eller partiledare givit något bra svar på frågan VARFÖR skatterna ska höjas. Givet att de offentliga finanserna är urstarka; konjunkturen börjar vända uppåt; vårdköerna krymper; ohälsotalen sjunker; arbetslösheten minskar i allt snabbare takt; Sveriges koldioxidutsläpp sjunker allt stadigare; tjänstesektorn i Sverige fått ett markant uppsving genom RUT/ROT – VARFÖR ska man då höja inkomstskatterna för vanligt folk, slopa RUT-avdraget, höja miljöskatterna och återinföra fastighets- och förmögenhetsskatterna?
Ohlys tal om att stärka välfärden håller dessutom inte, eftersom predestinerade statsbidrag av den form han ser framför sig sällan ger önskvärd effekt. Nationalekonomerna Henrik Jordahl och Andreas Bergh har i en rapport för IFN visat bland annat detta. De pekar också på att de rödgrönas miljöskatter, i form av höjd bensinskatt och kilometerskatt på tungtrafik, inte tar hänsyn till några förändringar i beteendet. Det vill säga, trots höjd bensinskatt tror de att folk kör på som vanligt och inte byter till etanol- eller biogasbil eller åker mer kollektivt. Vad är poängen med ekonomiska styrmedel som koldioxidskatt om man inte ser framför sig att de leder till en förändring?
Vi må inte veta så mycket om hur en eventuell rödgrön regering formerar sig eller samarbetar. Men ett faktum är oomtvistligt: skatteuttaget höjs över hela linjen.
