Idag bemöter jag MP:s riksdagskandidat Niclas Malmberg i Uppsalatidningen. Han målade förra veckan upp ett riktigt drömscenario för Uppsala kommun i händelse av en rödgrön regering. Då skulle statsbidragen höjas och då skulle ett antal nya lärare, sjuksköterskor, mattanter, hemtjänstvårdare och städare anställas i offentlig sektor.
Malmberg undvek förstås att berätta hur finansieringen skulle ske, dvs. med hjälp av höjda inkomstskatter, höjd bensinskatt och återinförda fastighets- och förmögenhetsskatter. I MP:s värld får alla det bättre bara vi alla har det lite sämre.
Men visst skulle kommuner och landsting kunna anställa mer personal om statsbidragen höjs. Fast de skulle lika gärna kunna investera pengarna i annat – det är deras demokratiska rättighet och val. Som IFAU:s utmärkta rapport från förra hösten visar (liksom Andreas Berghs och Henrik Jordahls utmärkta genomgång av det rödgröna budgetförslaget), blir aldrig utfallet av så kallade predestinerade statsbidrag det som rikspolitikerna lovar. Allt rödgrönt prat om X tusen lärare och Y tusen barnskötare är i realiteten bara förhoppningar. Det är, och ska så vara, alla tusentals förtroendevalda och arbetsledare i kommuner och landsting som avgör vilka behov just de har, vilka prioriteringar just de behöver göra. Där MP hyllar centralmakten, hävdar jag och C lokalt inflytande och medbeslutanderätt.
Att göra som Alliansen gjort med vissa statsbidrag, det vill säga villkora dem utifrån uppnådda resultat, är inte heller optimalt sett till det kommunala självstyret. Men det är åtminstone ett mindre dåligt alternativ än MP:s kommandopolitik. Regeringens så kallade kömiljard i vården är ett lyckat exempel.
Kommuner och landsting har för övrigt fått extra statsbidrag under mandatperioden med anledning av finanskrisen – 17 miljarder, närmare bestämt. Fråga gärna någon av Sveriges alla små- och medelstora företagare hur många miljarder deras sektor fått av staten under krisen också, för en jämförelse.
