Kampanjen i mål – tack för denna gång!

När nu alla röster är räknade är min valkampanj över för denna gång. Centerpartiet gick lite bakåt i riksdagsvalet i länet, men vår minskning var något mindre än vad partiet upplevde på riksnivå. I riksdagsvalet är vi alltjämt näst största Alliansparti i länet. Vi har endast några hundra röster färre än MP, som satsat enormt mycket i Uppsala under valet och vars opinionsstöd hela tiden legat högre än vårt. I Uppsala kommun och Knivsta kommun, där jag gjort flest aktiviteter som riksdagskandidat, backade vi ännu mindre än så (-1,0% resp. -0,6%). Jag fick 525 personröster, vilket jag är mycket stolt och glad över. Tack för ert stöd – detta blir en bra grund att utgå från i mitt politiska arbete under kommande mandatperiod och till nästa val 2014.

Anledningarna till varför valresultatet blev som det blev ska nu grundligt analyseras inom partiet. Det finns många stenar att vända på. Sett till erfarenheterna under min egen kampanj tror jag vi behöver bli en mer drivande politisk rörelse under hela mandatperioden. Många väljare jag talade med menade att det var först under valrörelsen det blev klart för dem vad vi stod för (och därmed blev ett attraktivt alternativ att rösta på). Vi måste bli bättre på att kontinuerligt arbeta med vår profilering som parti och att lägga fram spännande idéer och förslag.

För egen del är det många, många som jag vill rikta ett stort tack till för samarbete, feedback och värdefulla inspel och idéer, inför och under valrörelsen. Det är länets övriga toppkandidater, Solveig Zander och Sara Sjödal; alla fantastiska människor i partiets kommunkrets i Uppsala – Anne Lennartsson, Stefan Hanna, Karin Ericsson, Cecilia Bernsten, Johan Kärnbo, David Berg, Maria Bylund, Johan Cejie, Anders Ericsson, Ulla Bäckmark, Mats Jonsson; C-landstingsgruppens Rolf Edlund, Anita Hjelmstedt, Ove Hultquist och Oscar Sundevall; Centerstudenters Karin Ernlund, Marcus Persson, Joakim Skoog, Rebecka Lindström, Per-Erik Brorsson; partigängarna Thure Svensson, Jan Ulmander, Jan Frischenfeldt och Lars O Ericsson. Tack också till riksdagskandidaterna Maria Weimer (FP) och Ulrika Karlsson (M) som jag haft nöjet att träffa och utbyta tankar och erfarenheter med flera gånger under valrörelsen. Sist men inte minst vill jag tacka min familj för allt stöd, och särskilt min fru Erika som fått dra ett tungt lass på hemmaplan när jag varit ute och kampanjat.

Jag ska nu gå tillbaka till min tjänst som vice VD på den gröna liberala tankesmedjan FORES och fortsätta bilda opinion för ett grönare, friare och öppnare Sverige. Den som vill nå mig via mail kan alltjämt använda adressen mattias.johansson@centerpartiet.se eller slå en signal på 0730-88 52 65.

Den närmaste tiden ska jag också fundera över hur mitt politiska engagemang ska te sig under de kommande åren inom C i Uppsala län och kommun. Tills dess att jag vet lägger sig också denna bloggsida i dvala. Men den här valrörelsen har definitivt gjort att jag fått blodad tand. 2014 är det val igen!

/ Mattias

Kryssräkningen inledd

Givet röstetalet i Uppsala län för C är det minst 1400 kryss som behövs för att det ska bli någon förändring i ordningen på riksdagslistan. Räkningen har inletts och kan följas här.

C tappar mindre i Uppsala län på riksnivå än vad vi gör i genomsnitt i Sverige. Likaså har vi tappat mindre i Uppsala kommun i riksdagsvalet än vad vi gjort i de övriga kommunerna i länet. Detta ger vid handen att vi trots allt står ganska starka som politisk kraft i Uppsala. Det, tillsammans med det enorma engagemang som finns bland alla de medlemmar som nu gjorde sin första valrörelsen, gör att vi har alla chanser att få en ännu större bredd i valet 2014. Det är bara att kavla upp armarna och sätta igång!

Valreflektioner del 3 – S katastrofval

S katastrofval kommer nog att debatteras sönder och samman under de kommande veckorna. Sahlin sitter nog säkert under den här tiden – det råder en skriande brist på utmanare om partiledarposten där. Det rödgröna samarbetet torde nog behöva anpassas om det ska fortgå. S har ju inte vunnit någonting på det – enligt Valu har de tappat mest till MP, därefter M och sedan SD.

Frågan är om S över huvud taget kan resa sig, politiskt sett, med fyra år till i opposition. De är utmanövrerade i mitten av M, och de riskerar att tappa ännu fler väljare dit och till MP om de rör sig ännu mer åt vänster. Med en sådan brist på manöverutrymme är det svårt att försöka bygga upp medelklassväljarnas förtroende på nytt. Men de torde behöva försöka allt vad de kan, om det inte ska bli 25% eller mindre i nästa val.

Valreflektioner del 2 – Diger eftervalsanalys för C

Med 50 000 förlorade väljare har C en diger eftervalsanalys framför sig – ett arbete som bör komma igång så snart som möjligt.

Det duger inte att ursäkta sig med att vi varit dåliga på att sälja in vår politik trots goda resultat. Partiledningen måste snarare fråga sig hur man skapar ett politiskt utrymme för att driva en egen agenda utan att för den skull framstå som illojal partner. FP har lyckats med detta, liksom MP på andra sidan blockgränsen. Bortsett från en marginalgrupp av stödröstande M-sympatisörer vi inte vunnit ett smack på att alltid sitta lugnast i båten.

Jag tror vi måste våga satsa nytt i förhandlingarna inför regeringsombildningen – något jag och flera andra ansåg borde ha skett redan vid regeringssamtalen 2006. Hela poängen med att driva en ny agenda är att dra isär den tidigare, att utifrån en bas köra upp spår i en annan riktning också. Vi har ett grundmurat förtroende i frågor som rör näringspolitik – jag är övertygad om att de företagsröster M förlorat (enligt SVT Valu) gått till oss. Utifrån den positionen tycker jag vi ska satsa på att få posten som arbetsmarknadsminster, för att ta Sverige mot en mer dynamisk jobbmarknad. Om det nu innebär att vi får ge upp jordbruks- eller miljöministerposten, får det kanske vara värt det.

Jag hoppas också partiledningen i eftervalsanalysen tittar ordentligt på hur C arbetat och kampanjat i Stockholms stad – mig veterligen det enda partidistrikt där vi behållit eller stärkt vårt stöd i de tre valen. Vilka frågor drev man här? Vilka väljargrupper har man riktat in sig på? Hur har man jobbat med och kommunicerat sin politik i mellanvalsperioden?

Maud? Hon sitter kvar som partiledare tillsvidare, hoppas jag. Om hon själv avser lämna över rodret under mandatperioden bör det nog ske någon gång under riksdagsåret 2011-2012, med tanke på att det 2014 är val till såväl Europaparlamentet som till Riksdagen. En ny partiledare behöver lite ro att bygga upp en plattform innan det blir två riks-valrörelser på raken.

Mer eftersnack följer!

Valreflektioner del 1 – Uteblivet segerrus

Nej, det var ingen riktig segernatt trots allt. SD kom in i Riksdagen, Alliansen tappade majoriteten och C förlorade över 50 000 väljare i riksdagsvalet. De riksdagsmandat som vi förlorar innebär bland annat att gruppledaren Roger Tiefensee och utbildningsutskottets ordförande Sofia Larsen tappar sina platser. Och Maud Olofsson kommer sannolikt inte att vara vice statsminister när regeringsförklaringen lästs upp om några veckor, liksom att vi med säkerhet förlorar minst en statsrådspost (som, att döma av Per Schlingmanns kommentarer i P1 i morse, M nog tar istället).

Ljuspunkter? Javars – vi har inte tappat miljöröster till MP eller förlorat missnöjda landsbygdsväljare till SD, som befarat. C:s väljare har enligt SVT:s Valu uteslutande gått till M. I Uppsala län är vi alltjämt näst största borgerliga parti i riksdagsvalet (där vi också minskat mindre än riksgenomsnittet i Uppsala kommun). Och vi behåller våra två riksdagsmandat i Stockholms stad, där vi för övrigt också ökar antalet platser i Stadshuset och behåller stödet i landstinget. Det visar att liberala storstadsväljare alltjämt ser C som ett starkt alternativ.

Mer eftersnack följer!

Stöd från bloggeriet!

Ett drygt dygn kvar nu – ett pass till i valstugan, därefter en sista runda med materialutdelning i Fålhagen och sedan är det bara att låta valdagen ha sin gång!

Dick Erixon, en av Sveriges mest lästa och inflytelserika bloggare, har rekommenderat ett kryss på mig i sin blogg (han lyfter fram mig och KD:s Mikael Oscarsson som bra kandidater för länet). Det tackar jag förstås för och tar med mig ut i regnet under valrörelsens sista lördagkväll!

Tydliga skillnader i slutdebatten

SVT:s slutdebatt var ett väl genomfört arrangemang. Så bra TV som en politisk debatt innan ett val kan bli, tycker jag.

De rödgrönas uppförsbacke fortsätter, och då hjälper det inte att Mona Sahlin spottat upp sig under den sista veckan. Min känsla är att de hela tiden famlar så snart besked ska ges i ett eller två led till. De har gemensamma formuleringar som täcker ett första skeende, men det blir tomt eller spretigt så snart frågorna tas längre. I detta blir skillnaderna mot den samtrimmade Allians-kvartetten som tydligast.

MP:s Maria Wetterstrand var direkt ängslig i flera replikskiften och kanske är det hennes svagheter som allmänpolitiker som kommer fram. Det blir helt enkelt inte trovärdigt när hon ska kritisera Alliansens vårdpolitik eller prata om rättsfrågor. Inom Alliansen gjorde den alltid sympatiske Göran Hägglund en oväntat blek figur. Han kommer till sin rätt för sällan, och när han väl får spelrum känns fraseringarna så… daterade och slitna.

Nattens lästips: The Economists två artiklar om det svenska valet. Mycket träffsäkra och det är ju alltid intressant med kvalificerade analyser från utsidan. Och de tippar för övrigt seger för Alliansen på söndag. ”Ms. Sahlin is heading for a dreadful result”, lyder deras förhoppningsvis sanna spådom…

Valstugans vanligaste fråga

Efter fredagens pass kommer jag att stå två ytterligare tillfällen i valstugan vid Stora Torget i Uppsala. Den vanligaste frågan jag fått gäller förhållandet mellan oss och Miljöpartiet.  Varför vi ska man rösta på C och inte på MP om man är miljövän?

Jag har tidigare skrivit om vilka skillnader jag ser mellan oss och MP – nu senast förra veckan gällande hur landsbygden ska ta del av den gröna omställningen. DN:s mycket miljökunniga kolumnist Jenny Jewert ringade in några andra saker i en text på deras ledarsida igår. Den rör bland annat den granskning som Naturskyddsföreningen (SNF) genomfört bland partierna för att utvärdera den förda och tilltänkta politiken.

Jewert pekar just på SNF:s något partiska roll, framför allt sett till vilka föreningen har som främsta ansikten utåt. Presschefen Anders Grönvall är aktiv S-politiker och vill nu bli kommunalråd i Knivsta kommun. Ordföranden Mikael Karlsson och generalsekreteraren Svante Axelsson är båda aktuella för jobb i regeringskansliet i händelse av rödgrön valvinst (vilket kanske förklarar varför man kunde se Karlsson roa sig ordentligt på de rödgrönas fest i Visby under Almedalsveckan).

Oavsett eventuella partikopplingar  konstaterar Jewert att SNF ser långt fler brister i regeringens miljöpolitik nu än motsvarande undersökning 2006:

”Att utvärdera miljöpolitik är ingen enkel sak. Området är komplext, och som man frågar får man svar. SNF:s ordförande Mikael Karlsson vill till exempel se en fördubbling av miljöbudgeten. Då borde han glädja sig åt att den sittande regeringen satsat fem miljarder mer på miljöområdet än Göran Perssons regering, och mer än någon tidigare regering. Detta dessutom under en period av allvarlig kris i världsekonomin.

SNF skulle också kunna glädja sig åt havsmiljö- och klimatsatsningar i miljardklass eller att skog värd minst fyra miljarder skyddas till en kostnad av 200 miljoner kronor i minskade anslag per år, genom bytesaffären med statligt ägda Sveaskog. Miljöbilsförsäljningen har ökat, liksom vindkraftsutbyggnaden. SNF ska vara en blåslampa i miljöarbetet, men att underkänna alliansens miljöpolitik och hävda att utvecklingen för första gången går åt fel håll, är orättvist.”

Det går – som med mycket annat i politiken – att tolka detta i olika ljus, men visst har Jewert en poäng i att SNF är ensidigt negativa i sin utvärdering. Lyckligtvis märker jag också i valstugan att C får mycket beröm för det arbete vi utfört på miljöområdet och för att vi fått främst Moderaterna att ta till sig klimat- och energifrågor. Och jag är övertygad om att många miljövänner tryggt kommer att lägga sin röst på oss på söndag!

Bättre kontroll av vildsvinsstammen

UNT rapporterar idag om mitt utspel kring regeringens satsningar för att ta krafttag mot vildsvinsstammens utbredning.

I Uppsala län inrapporterades 137 trafikolyckor förra året orsakade av krockar med vildsvin, vilket var en ökning med över 70 procent från 2008. Husägare i Bålsta, Knivsta och Östhammar har haft stora problem med vildsvin som tagit sig in på tomtarna och bökat upp gräsmattor. För att inte tala om alla bönder som fått skador på sina grödor och åkermaker. Skadorna på både trafik och jordbruk är så svåra att något måste göras mycket snart.

Större delen av de 50 miljoner regeringen anslår går till att sänka kontrollavgifterna för de småskaliga slakterierna. Detta är en förlängning av Alliansens satsning på småskaliga slakterier som under den senaste mandatperioden inneburit att antalet små slakterier i Sverige fördubblats. Genom att förbättra möjligheten att sälja kött och produkter från vildsvin kommer intresset för att jaga öka. Men det behövs också en större samordning mellan markägare, jägare och myndigheter för att få kontroll på stammen. Jordbruksminister Eskil Erlandsson kommer att bjuda in berörda organisationer och myndigheter för att diskutera vilka ytterligare åtgärder som behövs för att få stopp på vildsvinen.

Jag tror en viktig del är att se mer på användningen av fällor för vildsvin, liksom möjligheter att transportera djuren till slakterier eller områden med en kontrollerad förvaltning när de fångats in. Likaså måste man hitta en samordning mellan ersättningssystem till bönder som fått sina marker förstörda och hur jakten bedrivs. Titta gärna på Alundabon Stefan Berggrens hemsida för några bra förslag kring fällor, som jag definitivt vill lyfta in i debatten om jag väljs in i Riksdagen.

För statistik om olyckor med vildsvin i Uppsala län och övriga Sverige, se Nationella Viltolycksrådets hemsida, www.viltolycka.se

Det blir inte bättre när alla får det lite sämre

Idag svarar jag Lena Sommestad (S) på UNT:s debattsida. Hon angrep Alliansregeringen i förra veckan med en lång utläggning där, om hur gräsligt och ojämlikt Sverige blivit under de senaste fyra åren.

Jag kan absolut resonera kring Sveriges sociala rörlighet och vad det är som håller ihop ett samhälle. Men den väg som vissa S-debattörer slår in på, att hävda att lägre tillväxt ger mer av välstånd (då ‘klyftorna’ sägs bli mindre), leder bara till dikeskörning. Det blir inte bättre bara för att alla får det lite sämre. Samhället är inte konstant och en låst struktur – snarare är samhällsutvecklingen en organisk process som hela tiden rör sig åt olika håll för ALLA människor.

Dessutom förstår jag aldrig hur S och de rödgröna tänkt sig få ihop tillräckligt mycket skattemedel med sin politik. Det finns inga genvägar till att få en skattebas – den bygger på intäkter från växande, livskraftiga företag som verkar i ett dynamiskt ekonomiskt klimat. Så tryggas välfärden för fler, så har vi medel att genomföra klimatomställningen.